90 days later
IT is the end of an era. 3 månader har gått. Tre månader sen vi stod förväntansfulla, taggade och lite mer taggade, på Alvesta tågstation. I vinterjackor, den 24e februari. Nu är det den 25e maj och vi sitter och väntar på vår taxi i Peking, Kina. För sex månader sen bokade vi vår resa, flyg och allt fixat, men allt runtomkring, hade vi nog inte en tanke på att det faktiskt skulle hända. Vissa saker var prio ett på vår lista innan vi åkte, såsom skydive för Ellen och rebecka, bila runt på nya Zeeland, universal studios och lite annat som jag inte kommer ihåg. Men det har hänt så mycket mer, så mycket vi aldrig hade en tanke på kunde hända, såsom att visum till Kina var ett helvete, att vi blivit mer eller mindre lurade i varenda land vi vart i, när det gäller buss och taxi, att det faktiskt inte är så billigt att flyga inrikes i länder i Asien. Och det bästa, att vi faktiskt har träffat så mycket fantastiska människor. Många likasinnade, alla backpackers sitter i samma båt, vissa åker själva, vissa åker som oss, alla är lika öppna för det. Det här är en resa de flesta svenska ungdomar gör, men det här är vår resa, vi har utformat den själva och fyfasen vad bra det har varit. En resa vi kommer att referera till i många historier, och framförallt, en resa vi aldrig kommer glömma. Det finns så mycket historier och händelser som har hänt under tre månader, för ni som själva har rest en längre tid, vet att det händer saker, ungefär hela tiden, och man blir lite som en annan människa, klyschigt, men jag tror vi alla har växt någonstans inombords. Vissa av oss har faktiskt blivit ett år äldre. Vi alla har gjort något vi inte gjort innan. Små som stora saker, såsom att jag själv har badat i havet, börjat dricka öl och ätit sushi. Ellen och rebecka har hoppat fallskärm och canyonswing. Rebecka har blivit beroende av kaffe. Ellen har tagit dykcertifekat.
Från nya Zeeland, Australien, Singapore, Malaysia, Thailand, hong kong och nu Kina. 7 länder. Går nog inte välja ut vilket som har varit bäst, alla länder har haft sitt. Men om vi skulle enas om ett land som har varit vackrast är det utan tvekan Nya Zeeland. Under mitten av Asien-resan har vi valt lite själva, och där tror jag vi alla har fått egna upplevelser, så som Ellens dykning i Koh Tao, och min och Rebeckas utekväll på Phi Phi-öarna.
Skulle nog kunna skriva några A4or om resan, men det sparar jag er. För ju mer man tänker på resan ju mer minnen kommer fram. Som att vi för 12 veckor sen och 3 dagar sen befann oss i Auckland, spända på vad som skulle ske, i hopp om att hyra bil och köra runt överallt på Nordön. Men som istället blev 4 nätter för mycket i Auckland, och för att komma därifrån köpt vi ett dyrt Kiwi-busspass. Men hade vi inte gjort det hade vi inte träffat vår bästa Jason från Nederländerna. Eller hade vi inte haft buss-passet så hade vi aldrig hoppat på bussen till Sydön igen efter vårt äventyr med bilen, och hamnat mitt ute i ingenstans på the Poo Bar och träffat världens härligaste göteborgare, Henke. Oftast blir något dåligt till något bra. Det löser sig alltid. Det har nog varit mottot för hela resan, "Det löser sig". För det gör det alltid, vi sitter ju här i Kina, vi fick vårt visum, vi missade inga flyg, (även om det har varit på håret två gånger för mig...).
Så för att sammanfatta hela den här texten, det har varit tre underbar månader, eller helt fantastiska tre månader som rebecka skulle ha sagt. Tack för att ni följt bloggen, även om uppdateringen har varit glest ibland, och väldigt väldigt få bilder, men så blir det när tekniken inte vill fungera.
Må väl! Linnea Ellen och Rebecka
Bloggen kommer förövrigt att finnas kvar, för en bildbomb från kameran kommer att komma upp, och vårt resande är inte slut än. Vi alla tre ska åt olika håll i världen inom loppet av 6 månader.
"It's closing time, every New beginning comes from some others beginnings end."
24e februari, bleka och förväntansfulla
25e maj, solbrända på Pekings flygplats
